Mötet med "The Organisation"

Våra dagar på Lombok var nu räknade!

Vi hade planerat att lämna ön med hjälp av en taxi från hotellet, allt var frid och fröjd kvällen innan avresa.
100.000 i "deposit money" var redan betald! Och snart skulle vi få se de berömda Giliöarna.

Vid frukosten på hotellet frågade en anställd om vi tidigare haft kontakt med en annan resebyrå.
Vi förklarade lite förvånat att vi tidigare varit i kontakt med några lokalbor angående vår resa, men att vi inte riktigt kom överrens med dessa och istället valde att resa med hotellet.

"inte riktigt kom överrens" betyder egentligen att Gustav med sin omtalade prutningsteknik såg till att resan med lokalborna blev en mindre omöjlighet.

Kvinnan på hotellet sa med skärrade viskningar att:
- The people outside are very angry with the hotel!

Det visade sig att "the people outside" eller "the organisation" som de själva kallar sig hade hotat hotellet. De sa att om hotellet hjälpte oss, skulle "the organisation" blockera vägen för vår bil samt stänga grinden till hotellet och på så sätt avskärma hotellet från omvärlden.

Hur blev det såhär?

Vi hade som vi tidigare nämnt varit i kontakt med en resebyrå (en del av the organisation), för att jämföra priser angående vår resa till Giliöarna och Eva Karins resa till Bali.

Eva Karins biljett var redan bokad och betald med "the organisation" som arrangör, men pga ett motorhaveri på båten som skulle ta EK från Lombok till Bali kunde denna resa inte genomföras. Istället bokade de om biljetten till en annan båt, dock till ett högre pris.

Detta pris innebar en ökning av 25 kr, som vi snåla smålänningar + Joel starkt protesterade emot.

Allt slutade med att Gustav ställde ett ultimatum:
- If you inte give us a lower pris, then we want all our money tillbaka!
Mannen svarade:
- Okäj! och lassade upp våra surt förvärvade stålars.
Vår plan att sänka priset gick alltså i kras, och the organisation blev ganska upprörda.

Därför tog vi kontakt med hotellet, med det vet ni hur det gick.

Vilka är då "the organisation"?

The organisation är ett halvkriminellt resenätverk som genomsyrar Lomboks södra delar. Hur de arbetar förstod vi först när de hotade ett gäng fransmän till livet, eftersom de inte ville betala ett ofantligt överpris för en avbruten fena på en hyrd surfbräda. De styr orten Kuta lombok med järnhand och hotar alla som står i deras väg.
Detta är en organisation man inte vill komma på fel fot med.
Detta är en organisation vi kommit på fel fot med.

Vi tröttnade på allt bråk och alla hot och begav oss mot en resbyrå vi fått nys om.

Allt verkade gå i lås och en bil var i stort sett bokad och Eva Karins biljett skulle precis bokas, när en motorcykel med en jaffel från "The organisation" bokstavligt talat anländer.

Chefen för resbyrån går iväg mot motorcykeln och kommer efter några minuter tillbaka, och förklarar att de inte längre kan hjälpa oss.

The organisation har hotat/talat!

För att inte dra ut på denna historia slutar allt med att vi får åka med den nya resbyrån till samma pris som vi först kom överrens om, med villkoret att "the organisation" fick sin del av kakan genom att färda halva vår grupp med en extra bil.
Vi fick nu två bilar till samma pris som en.
Summan av kardemumman är i alla fall att "the organisation" förlorade striden eftersom de nu förlorade 50 % av affären.
- HaHa, sa vi
-Bu bu, sa dom

klart och betalt!

Men ännu är inte sagan slut!

Framme vid hamnen hamnade vi i en diskussion med några rövare med hästsvans som ville ha mer pengar för den redan betalda båtresan till Giliöarna.
Åter igen var det Gustav som stod för underhållningen, då han brysk ton prutade på priset.
Röven, eller rövaren som vi kallar honom tog detta som ett hot och slet av sig tröjan och gjorde sig redo för fight!
Gustav slog ner den lille stackaren som bara var 130 cm lång och vägde knappa 40 kg.
Ett slag mot revbenen, död liksom.
Det sista är givetvis inte sant.
Gustav skulle aldrig gå in i en fist fight med en dödens mästare.

Nog om detta.

Vi kom till Giliöarna helskinnade, Eva karin anlände bokstavligt talat till Kambodja.

För övrigt försökte Niclas döda en söt pluffsig liten kattunge utan mening (syftningsfel, vi vet).

De senaste dagarna har vi alla haft rännsketa, men trots detta lämnar vi Giliöarna i morgon.

Nästa stopp Tulamben, dykaladin. Nej förlåt, paradis.

Hoppas ni mår bra!

Med vänliga hämningar!

Tre fräscha sniglar, och en Joel.

Slem slem, puss puss!

Och så var de sju, sen sex men snart fyra

Hej alla förmodligen rätt upprörda läsare!
Vi har haft häcken bokstavligt talat full med saltvatten och annat, då givetvis skit den senaste veckan. Där av detta dröjesmål.
Detta kommer givetvis aldrig hända igen, igen, igen och kanske igen.

Vad har då trion + Eva Karin gjort sen senast?

Först tillbringade vi 2 dagar i den lilla lilla byn Amed på Balis nordöstra kust.
Amed är känt för sitt kristallklara dykvatten och inte så mycket mer fakktitts.
Därför var snorkling det självklara alternativet.
För att nå ut till de välkända snorklingplatserna köpte vi in oss på en båttur slash fisketur.
Vårt primära mål var att snorkla vid det världskända Japanska vraket "chutjan sushi toyota" 1867 - 1901, vilket låg i en sluttning mellan 5 - 20 meter under havets yta.

Snorklingen var verkligen underbar med mycket att se. Med en sikt på 35 meter simmade vi likt Ariel och Sebastian genom undervattenslandskapet, något vi aldrig kommer att glömma.

Vi lämnade i all hast Amed för att möta upp Niclas bror Andreas och Niclas brors kompis Sebastian (inte Ariels kompis, utan en fristående halvvanlig Sebastian) i Kuta.
Dagen efter kan man säga att vår resa tog sin riktiga början, vi har nu nått vår som i filmvärlden kallas "point of no return". Gustav "huge, guitarmasturbater, gugge, milky, jackie chan" Brengesjö anländer med sång, dans och aftonbrasa.

Efter ett par dagar av slapperi och surferi begav vi oss till grannön Lombok, där vi nu befinner oss. Vi har inkvarterat oss på ett hotell som ironiskt nog ligger i Kuta, fast på lombok.

Här har våra surfkarriärer tagit en helt ny vändning då vi lämnat strandens trygghet, och givit oss ut på djupare vatten där vassa rev och hajar utan lag härjar fritt.

För att ta sig ut till de platser där vi surfar, krävs det att vi hyr en båt med tillhörande chaufför.
Väl ute vid vågorna slänger vi oss över båtens säkra kant och med livet som insats, piskar vi vågorna med våra brädor under några timmar. Vi har dock en timmes självklar paus där mango och bananer tillfredställer våra kroppar.

För att ta oss runt på den vackra ön Lombok har vi hyrt 4 motorcyklar som vi sju personer tar oss osäkert men snabbt framåt på.

Det är väldigt roligt med nybesök från Sverige, dock har inte alla samma solvana som de tre ursprungliga resenärerna.
I förrgår vaknade Eric upp efter en god natts sömn och vänder sig mot sin nya sängkamrat Gustav, det han till sin förskräckelse får se är endast en gigantiskt underläpp. Gustav har alltså med solens hjälp förstorat sin underläpp med ca 100 % utan att överdriva (bilder kommer!!).
Erics skratt väckte hela hotellet och snart var alla samlade för att skratta och betrakta gustavs sjuka anlete. Gustav var på pricken lik Sebastian i filmen Den lilla sjöjungfrun.

För att relatera till vår titel till detta blogginlägg kommer våran grupp av sju, snart förminskas till sex då våran kvinnliga resenär Kakan snart lämnar oss för att resa mot Kambodja, då resten av gruppen färdas norrut till paradisöarna Gilis.

Tack för nu, på återskrivande.

Vi saknar er givetvis!

Med vänliga stämningar Eric, Joel och Niclas



Hej!

Det är jättekul att resa!
Jag gillar fotboll och långa strandpromenader.
Fisk är gott och blått är flott

Med vänliga ställningar Gustav!

Och så var de fyra

Hej igen!

Livet här på Bali fortsätter i sin gilla gång, vi har dock fått ett litet tillskott.
I förrgår klockan 23.00 blev Joel Gabrielsson nämligen far till en 3,6 kg knodd. Vi hoppas nu att resten av familjen ska kunna få uppehållstillstånd i sverige efter vår avslutade resa.

För att vara lite mer ärlig, och mycket mer exakt så anlände Eva- Karin Fredriksson till Bali för två dagar sedan.
Det är otroligt roligt att få ett nytt (blekt) ansikte med på vår resa. Hon är en riktigt frisk fläkt i den varma stämningen.

Eftersom mycket av våran tid här går åt till surfring har vi givetvis tvingat ut Eva- Karin i vattnet.

Eva- Karin eller "kakan" som våra lokala vänner kallar henne, hade svårigheter att ens få ner den enorma surfbrädan till vattnen. I detta fall har verkligen storleken betydelse.
Detta fixade dock Kakan genom att korta av brädan ca en halvmeter, Kakan åstadkom detta genom det briljanta planen att föra surfbrädans topp mot botten i hög hastighet.
Klart och betalt du har fått dig en kortare bräda till kostnaden av 1.000.000 Rupie vilket i svenska mått innebär valfri inredning på IKEA för 1000 kr.

Vi har dock sponsrat Kakan med pengar för reperationerna då vi kände en "viss" skuld till händelsen.
Vi erbjöd oss nämligen som lärare i surfingens ädla konst, men tappade ganska fort tålamodet efter ca 10 sekunder och lämnade Kakan med lite lite för stora vågor.

Idag tog vi ett sorgligt avsked till våra trogna reskamrater Carl och Stacey från England och Australien. Vi träffade dom på Langkawi i Malaysia första gången, och vi har efter det umgåtts under resans gång.
Ett trevligt par med både karisma och härliga lökar.
De har idag avslutat sin 8 månaders resa vilket har satt igång lite tankar angående vår egna resa.
Vi har nu varit på resande fot i drygt två månader vilket innebär halva resan, tiden rusar iväg och vi längtar mer och mer inte hem.

Hoppas ni har det bra där hemma, men vi vill verkligen inte träffa er just nu..

Tack och bock!

Vi hörs när vi skriver..

Återhämtning i Ubud

Efter sju dagar av intensivt surfande var det på sin plats för en liten paus.
Våra allt mer växande manskroppar skrek efter avkoppling och uppladdning.

Vi beslöt oss för att besöka den kulturrika och lugna småstaden Ubud.
Ubud ligger en timmes bilfärd i nordostlig riktigning från Kuta, och har ett rikt utbud av konst och kultur.
Staden består av två gator som pryds av konstgallerier och restauranger, dock blev det inte så mycket konst och kultur får våran del.

Det fanns mycket annat som lockade, t ex ett delikat poolområde.
För att berätta hela sanningen började Stål Joel redan i bilen klaga på halsont pga den kalla ACn. Detta eskalerade ganska fort och mynnade ut i en kraftig Svinpest, eller vad man i sverige kan kalla en förkylning.

Joel var helt utslagen, han sluddrade, talade i tungor och betedde sig som ett svin med influensa.

Men vad gör inte de två vännerna for den tredje lite sjukare vännen.
Jo de skiter i allt vad kultur heter, och är ständigt på pass för att hjälpa Joel med allt vad han begär.
Allt detta gjorde de två vännerna lättast och effektivast genom att ligga vid poolen och dricka kylda förfriskningar, medans Joel låg och svettades på rummet.
Riktiga vänner ställer upp i vått och torrt!!

En morgon vaknade det tre vännerna upp och som alltid gjorde Niclas och Eric allt för att underlätta Joels svåra sjukdom. Dock insisterade Sjuklingen på att de två vännerna skulle ta del av Ubuds utbud.
Eric och Niclas begav sig till, APSKOGEN.
Ubuds apskog bestod otroligt nog av apor och skog, mest lövskog. De hade även ett tempel som givetvis var stängt för renovering, samt tvåtusen bananförsäljare.
Eric och Niclas gick på försäljarnas trick och köpte en hel kasse med bananer. Aporna blev som galna, de slet och slog.
Tre välutrustade apor tog Niclas som gisslan, varpå Eric fick ge upp kassen med bananer för att få sin vän tillbaka.



Det helt klart bästa med Ubud var utan att tveka den otroligt goda maten. Under våra två månader på resande fot har vi inte smakat på så god mat som i Ubud.
Maten var otroligt fräsh och portionerna var väl tilltagna.
Dock glömde den feberyrande Joel Gabrielsson att ta ut gaffeln ur munnen vid den avancerade tuggningsprocessen. Ett hårt bett i gaffeln.. Och det var bara att slänga den undre tandraden. I alla fall en liten flisa som flög ur Joels mun.

Efter tre dagar kände vi två att våra muskler och leder var utvilade nog för att återuppta surfingen. Joels leder kunde man jämnföra med en påse rullskidor, inget vidare helt enkelt.
Vi var dock inte säkra på att vi skulle återvända helskinnade till Kuta eftersom taxichauffören körde som om han trodde på Karma. Dvs mopeder, gångtraffikanter och andra människor i närheten fick i panik akta sig för våran bil som bokstavligt ångade fram på de smala vägarna.

Tyvärr är inte alla lika lyckosamma på vägarna som vi har varit hittils.
Vi har precis fått veta att Raul, en ung man som vi hyrt surfbrädor av omkom i en motorcykelolycka för ett par dagar sen. Han var en otroligt härlig och hjälpsam kille som vi alla fastnade för under den korta tiden vi lärde känna honom.
Raul var bara 22 år gammal och kom från Sumatra i Indonesien.
Något beundransvärt är att alla andra ungdomar från Sumatra som jobbar på stränderna ger av det lilla de har för att bidra till att Raul skall få komma hem till Sumatra.

Nu är det dags för oss att hitta på lite annat innan vi går och lägger oss.

Tack och Bock!

Godnatt